Boken

Så blev det nu så att min bok kommer att publiceras. Det känns fortfarande lite overkligt. Att vara författare. Inte drömde jag om det som barn. Inte närde jag under ungdomstiden en dröm om att skriva böcker. Men så hände något—och detta något sparar jag som cliffhanger för framtida bruk—och skrivandet blev livsviktigt. Jag är oerhört glad över att debutera. Nu täcks jag äntligen säga det: jag är författare.

Det var egentligen först långt in i mina studier i litteratur på universitetet som jag började skriva någorlunda systematiskt och regelbundet. Till en början blev det noveller—som fortfarande ligger som textfiler i datorn och väntar, och av vilka en rentav publicerades i Horisont—och sedan skrev jag Kopparbergsvägen 20. Som jag nu vet att kommer att bli utgiven. Som jag nu fortfarande nervöst arbetar på. Försöker göra en bok färdig. Hur gör man det?

Ord efter ord, mening efter mening. Det är väl så man gör det. Kommatecken. Radbyte. Detaljer. Stryk upprepningar. Skriv om. Välj. Och kanske framför allt: välj bort. Det är faktiskt något jag uppskattar väldigt mycket: att forma de textmassor som redan finns där på sidorna. Att försöka hitta den ultimata formen för det innehåll man redan har. Ja. Den perfekta formen för innehållet. Det är där jag befinner mig just nu.

Publicerad 06.03.2013 kl. 16:25

Petter, Petter, Petter

Jag minns när Petter slog igenom. Jag gick på gymnasiet. Jag gillade hans musik och hans budskap. Och nu—femton år senare, två barn och ett sprucket äktenskap senare—går den här nya låten rakt in i mitt hjärta. 

Publicerad 11.02.2013 kl. 11:41

Sorg över förlorat folk

Jag har läst en fin fin bok under de senaste dagarna. Det är den Pulitzer-belönade romanen House Made of Dawn (1966) av N. Scott Momaday. Boken handlar om den unge Kiowa-indianen Abel som balanserar mellan två världar, reservatet och de gamla indiantraditionerna å ena sidan och det urbana nordamerikanska samhället å den andra. 

Momaday skriver fenomenalt. Man kan verkligen känna den förvirring och den kamp som är Abels. Vissa partier av boken är hallucinatoriska, man vet inte riktigt vad som sker men man blir drabbad av språket och de starka bilderna. Faulkner är en av Momadays föregångare, och Cormac McCarthy och Sherman Alexie två av hans efterföljare. 

Det finns en påtaglig känsla av sorg i House Made of Dawn. Sorg över förlorade folk. Sorg över förlorade barn och förlorade föräldrar. Abelito. Ynglingen som ska försonas med det förflutna genom att hitta ett nytt sätt att vara i en värld som är ständigt ombytlig och allt mer präglas av yrsel och snabbhet. Där sorgen tar slut tar vreden och desperationen vid. Los Angeles, detta helvete till stad. Där finner sig Abel vid kusten, ensam, men också med en förnyad känsla av försoning.

Momadays prosa är lika spänstig och hård som musklerna på Abels kropp som dag efter dag sliter i ett hårt klimat. Läs den här boken, inte bara för språkets skull utan också för att Momaday på ett ganska creepy sätt lyckas med att get under your skin och få en att förstå lite mer av vad det kan innebära att vara representant för en hårt drabbad minoritet. (Ett bonus för otåliga eller stressade läsare är att boken är kort, bara 186 sidor.)

Publicerad 10.02.2013 kl. 12:09

Klassresenär in spe

Jag är född och uppvuxen i arbetarklassen, men har i mitt vuxenliv (som präglats av tidigt faderskap och äktenskap och en tyngd som jag inte orkar eller vill beskriva just här just nu) strävat efter en bildning och en akademisk examen. Jag är i kläm mellan två klasser och är varken arbetarklass eller medelklass. Jag har tillägnat mig ett språk och en uppsättning skills som traditionellt sett förknippas mer med medelklassen (och kanske även de högre lagren i samhället) än med arbetarklassen.

Men de där förbannade pengarna! Jag har ingen medelklassinkomst. Jag är dessutom ensamförsörjare. Det är fattigt, och den här fattigdomen—jag har den i ryggraden, i benmärgen, jag känner ibland att eftersom jag är född i den kommer jag ständigt att leva i den. Så kommer det förhoppningsvis inte att gå, men hopplösheten tär på mig. Fattigdomen, som den svenska författaren Susanna Alakoski kallar för ”ett drömlöst tillstånd”, följer mig fortfarande. Jag kämpar på för att snart få min magistersexamen från universitetet. Jag frilansar. Jobbar deltid. Tar hand om mina barn. Skriver en bok som kommer att bli utgiven (hurra). Det känns som om jag gör så mycket, men så gör jag tydligen fel saker. Det jag gör räcker inte. Ekonomiskt sett. Förvärvsarbetet. Nej, jag förvärvar ingenting förutom bildning, förutom en symbolstark högskoleexamen. (Jag fäster en stor personlig betydelse vid min utbildning; den representerar så mycket mycket mer än bara en stämpel på ett papper. Den representerar ett brott mot hopplösheten, och en seger över det drömlösa.)

Begreppet prekariat torde vara rätt för att beskriva min livssituation och ”klass”. Prekariatet är, enligt WikiPedia, ”en grupp i samhället bestående av dem som under längre tid är utanför den etablerade arbetsmarknaden”. Ja, okej, det gäller ju definitivt mig. Det gäller också min ex-fru, ett flertal av mina vänner och rentav medlemmar i min familj.

Det verkar vara en stor samhällsklass det här. Kanske är den full av likadana klassresenärer in spe som jag själv är. Jag strävar uppåt men vet inte vart jag kommer att nå. Kanske faller jag i något skede, kanske kommer jag snart att störta ner för berget för att än en gång påbörja det mödosamma arbetet med att rulla upp stenen igen.

Publicerad 09.02.2013 kl. 10:48

En sekund någon gång

Den här veckan har gått åt till att .. ja, jag vet inte. Sitta på föreläsning, läsa recensionsbok och skriva recension, åka runt på olika ärenden, gå på julfest, och nu idag — självständighetsdagen – till inget alls förutom att baka lite bullar och pepparkakor med barnen hos mina föräldrar. Tiden bara går. Jag har tänkt på död. På att allt det här en dag kommer att ta slut. Att jag under en sekund någon gång i framtiden ska komma att se mina barn (och framtida barnbarn) för sista gången någonsin. Att jag ska komma att dra mitt sista andetag. Att jag aldrig mer kommer att få se hösten. Att jag aldrig mer kommer att kunna samtala med mina vänner. ”Döden, i varje andetag”, har jag skrivit i en work in progress. Ja. Ibland tänker jag på död hela tiden. Det är inte så att det oroar mig, åtminstone inte så länge som jag fortfarande kan njuta av livet. Vilket jag kan. Rätt ofta, faktiskt.
Publicerad 06.12.2012 kl. 18:51

After laughter I guess comes the tears

Wu-Tang Clan är bäst, bara så ni vet. Helt bäst. Här är låten Tears, som innehåller en sampling från Wendy Renes låt med samma namn.

Publicerad 02.12.2012 kl. 01:49

Det där mörka i oss

Smilla-Karin skrev så fint om mörkerrädsla att jag känner mig lite tvungen att replikera.

Karin skriver bl.a. om att mörkret i världen - eller det i mörkret vi är rädda för - egentligen bara är något som mörkret i oss själva får oss att projicera på världen. Ja. Det där mörka i oss. Av någon anledning blir jag påmind om Witold Gombrowicz som i sin fenomenalt intelligenta och egocentriska (!) publicerade dagbok skriver så här:

”Revolutioner, krig, katastrofer—vad betyder detta skum på ytan i jämförelse med tillvarons grundläggande fasa?”

Fasan, är det då detta mörker i oss? Kanske. Kanske inte. Jag vet bara att jag personligen sällan känner mig rädd för just mörker (tvärtom välkomnar jag det oftare än finländaren i gemen), men det som däremot skrämmer mig något förbannat är själva existensens oerhörda instabilitet och otillräcklighet. Varför ska livet för vissa (läs: mig) innebära så mycket reflektioner och tänkande som riktas mot kärnan i det man är? Alltså, nu skriver jag kanske lite osammanhängande, men det jag menar är att jag inte känner mig tillfreds med det som livet har att erbjuda. Det betyder INTE att jag överväger att avsluta mitt liv, utan att jag försöker finna ett sätt att leva och att tänka som får mig att känna mig tillfreds.

I någon längre prosatext jag har skrivit skriver jag bl.a. att ”Denna yta och detta djup, det räcker inte.” Och just så känns det ibland. Att inget i mig eller i världen får mig att känna en grundläggande frid/vila. Möjligen det är just här som mörkret kommer in i bilden? Mörkret blir något som man, paradoxalt nog, klamrar sig fast vid. En säger åt sig själv: här finns något jag inte kan definiera, dvs. något jag inte kan förklara, dvs. något jag inte kan kontrollera. Alltså finns där ett mysterium.

Är det det jag saknar? Ett mysterium?
Publicerad 23.11.2012 kl. 23:05

I have fallen / But I wasn't proud

Det här är dagens repeat. Spiritualized med låten Out of Sight.

If I am good I could add years to my life
I would rather add some life to my years
Life is really what you make it they say
I can't even make my mind up today


Publicerad 19.11.2012 kl. 14:44

Om lera och skor

”Allt började egentligen med leran. För övrigt måste jag säga att också i det avseendet var mina tidigare föreställningar otillräckliga. Naturligtvis hade jag sett, rentav gått i lera hemma också - men jag hade ingen aning om att leran ibland kan bli vårt huvudsakliga bekymmer, vårt livs skådeplats. Vad det innebär att sjunka till hälsenan i den och sedan genom att spänna alla krafter med ett enda klafsande ryck befria foten, bara för att sänka ner den igen tjugo trettio centimeter längre fram: allt detta var jag inte förberedd på, och hade jag varit det hade det inte hjälpt. Nu visade det sig att klacken på träskorna så småningom gick av. Då får man gå på en tjock sula som vid en viss punkt där bak blir tunnare och höjer sig i gondolform, och på denna runda sula gungar man fram, lite grann som en sådan där vippdocka. Dessutom uppstår det på den plats där klacken har suttit, mellan bakkappan och sulan som är mycket tunn just här, en springa som blir större för varje dag och där kall lera och med den småsten och allt möjligt vasst grus obehindrat kan tränga in. Under tiden har bakkappan för länge sedan skavt upp hälen och frätt otaliga sår i det mjuka köttet under den. Dessa sår vätskar - som sår brukar - och vätskan är klibbig: på så sätt kan man efter ett tag inte på något vis befria sig från skorna, de blir oavtagbara; de klibbade och så att säga växte fast, nästan som en ny kroppsdel, vid mina fötter.”

Det är Imre Kertész som skriver det här i boken Mannen utan öde. Det är fruktansvärt. Stilen i den här boken är så lakonisk och så-nästan-nihilistisk att det mest upprörande inte är det spektrum av moraliska dilemman som en skildring av koncentrationslägren kan ge upphov till, utan de horribelt pragmatiska aspekterna av att leva inträngt i fångenskap. Moralen kommenteras inte alls. Etik, forget it. Det som är av betydelse är skor och matransoner och skedar som i ena änden kan hamras så att den kan användas som kniv.
Publicerad 07.11.2012 kl. 12:16

ANGER

Två eminenta kvinnor om anger, ilska:

”Anger is a very intense but tiny emotion, you know. It doesn’t last. It doesn’t produce anything” —Toni Morrison

”There is life in anger” —Siri Hustvedt

Det ena uttalandet behöver givetvis inte utesluta det andra, men överlag tycker jag att min gut-feeling ligger närmare Siris ord om ilska. Vad säger ni?

Jag håller vid närmare eftertanke inte alls med Morrison. Ilska är ingen tiny emotion, tycker jag, och heller inte enbart intense. Tvärtom kan den vara stor. Drivande. Sporrande. Ilska. Bra känsla, tyvärr lite stigmatiserad bland civiliserade kultiverade vuxna.
Publicerad 06.11.2012 kl. 21:12

”Den bästa definitionen på hem är bibliotek”
—Elias Canetti

Mathias här, hej.

Följ mig på Twitter här


Ensamstående tvåbarnspappa
& litteraturvetare
 
& musicloving son of a bitch

Författare till boken Kopparbergsvägen 20 som kommer att publiceras av Schildts & Söderströms.


Du kan läsa mina bokrecensioner här (Hbl) eller här (Ny Tid). Och så kan du köpa eller låna den här boken som jag medverkar i. Under hösten 2012 utkom boken Vardagshjälte 24/7 som jag också medverkar i.

 

Länklista

 


Senaste kommentarer