Workshops

Jag sitter på tåget på väg mot Toijala i närheten av Tammerfors nu. Jag ska till kyrkans höstdagar för ungdomar, där jag ska leda några workshops i kreativt skrivande. Det ska bli hur kul som helst. Sitter och förbereder skrivövningar som bäst, och är ivrig. Litteratur är ju så bra! Och det ska bli kul att träffa alla dem (ca. 25 pers. av ca. 700) som har valt just min workshop.

Hann knappt få i mig en kopp kaffe innan jag steg på tåget. För att inte tala om något att äta, men vad gör nu det, världsligheter som mat kan man ju glatt strunta i ibland. Men kaffe däremot. Kaffe.

Publicerad 03.11.2012 kl. 09:01

Susanna har ett arbetsrum och det är Kjells fel

”Jag är tillbaka i Ystad, sedan förra året. Jag har en arbetslägenhet här. Det beror på den finlandssvenske författaren Kjell Westö, vi är jämngamla, men han har givit ut fler böcker än jag och han har ett arbetsrum i Helsingfors. När vi träffades sa han så uppriktigt: ’Om jag inte har ett arbetsrum nu, när ska jag då ha det?’ [...] Nu har jag ett arbetsrum, och det är Kjell Westös fel, eller förtjänst. Jag slog till, lite för dyrt är det, lite för stort, men ’om jag inte har det nu, när ska jag då ha det?’ tänkte jag och satsade.”

Ur Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige.
Publicerad 30.10.2012 kl. 15:26

Sucka, mina fingrar

I dag började jag läsa Susanna Alakoskis nya dagboks-bok Oktober i fattigsverige. Redan efter några sidor kan jag avgöra att det är en bok som kommer att kännas i magen. Den kommer att vrida om lite grann. Mina fingrar kommer att vela söka sig till pennan eller tangentbordet och skriva så det glöder.



Alakoski inleder sin bok med ett Allen Ginsberg-citat: ”Skriv om det som får dig att sucka”. Ja, det gör jag, ofta.
Publicerad 29.10.2012 kl. 15:38

Den man är

Den man innerst inne är, ni vet, den person man är i sina egna tankar, i sina föreställningar om sig själv: ingen känner den personen. När man sätter sig ner om kvällarna, om nätterna, och kanske skriver några rader, eller lyssnar på några låtar som har en speciell innebörd för en själv, eller kanske gråter över sina misslyckanden som ingen annan uppfattar som misslyckanden. Ingen ser den personen, ingen känner den personen. Kanske jag har fel. Kanske kan någon känna en som man är. Kanske det bara är jag som inte visar mig själv. Kanske är det jag som är för rädd för att åt andra avslöja det jag har i mig. Min erfarenhet har format mig, jag vet det, kanske är det det som gör att jag sitter här ibland och önskar att någon såg mig. Jag är knappast ensam om det här. Jag är knappast ensam om att ständigt längta efter ett påtagligt och verkligt centrum utan att någonsin nå det.
Publicerad 20.10.2012 kl. 22:03

Kom!

Jag sitter hemma och läser ut Emma Pembertons fina roman Kom. Om en stund åker jag till Arkadia Bookshop där Emma och jag ska samtala om boken under releasefesten. Det ska bli väldigt roligt. Bra böcker SKA firas. Det blir lite vin, lite snacks, lite musik och mycket mingel. What’s not to like, liksom. Kom med på fest!



On a different note: i dag är dagen då oktober långsamt börjar övergå i något annat, känner jag. I något som är mystiskt likt det där fruktade november. Det finns en råhet i luften i Myrbacka i dag. Det var kallare än vanligt att sitta på balkongen och dricka mitt morgonkaffe. Men jag gjorde det ändå, förstås. Paltade in mig i en yllehuppare och tog på mig mina grönrandiga yllesockor som mormor Vieno har stickat.
Publicerad 20.10.2012 kl. 11:32

Smärta hellre än osynliggörande

Jag läser Karin Johannissons bok Melankoliska rum just nu. Det är en oerhört inspirerande bok. Jag blir påmind om Michel Foucaults Vansinnets historia (som jag ju nämnde i förra inlägget på bloggen, och som givetvis citeras av Johannisson). Det handlar alltså om en historiskt granskande blick på melankolins olika former under de senaste fyra århundradena, och på hur innehållet i våra känslor är något som varierar beroende på samhällsklimat och vilka känslotillstånd som idealiseras och görs normativa under olika epoker. Alltsammans är mycket intressant. (Och inspirerande — jag har rentav skrivit ca. 20 prosadikter utgående från det fenomenala begreppet ”melancholia zoantropia”, ett samlingsnamn för vanföreställningar där en människa upplever sig förvandlas till ett djur. Det påminner lite grann om Ovidius Metamorfoser, i en samtida tappning.)

Men det jag ville skriva om just nu är hur den kvinnliga melankolin i modern tid (ca. 1800-1900-tal) har betraktats som något fulare än den manliga melankolin. Så typiskt. Att också de kvinnliga yttringarna av melankoli ska betraktas som mindervärdiga jämfört med männens dito — påfallande ofta handlar det om att en mans melankoli uppfattas som kreativ sensibilitet, medan en kvinnas melankoli betraktas som hysteri, oönskad svaghet eller kort och gott depression (som melankolin började benämnas som i senmodern tid, mot slutet av 1900-talet).

Florence Nightingale, som också led/njöt (i viss fall är det oklart huruvida det är en njutning eller ett lidande att drabbas av denna säregna känsla) av melankoli, skriver i sina dagböcker: ”Ge oss tillbaka vår smärta, smärta hellre än osynliggörande. För av ingenting kommer ingenting. Hellre smärta än förlamning!” Jag antar att hon skrev dessa ord just som en protest mot den psykiatriska/samhälleliga diskurs som definierade en kvinnas lidande som fult jämfört med en mans lidande som var upphöjt och angavs en konstnärlig aura.

Ni starka och formativa män, kan ni nu äntligen börja sluta kategorisera en kvinna som något annat än en avvikelse från den manliga normen för allting?!
Publicerad 08.10.2012 kl. 22:01

Förnuftets monolog

I Michel Foucaults Vansinnets historia under den klassiska epoken finns följande fina formulering:

”Psykiatrins språk [...] är förnuftets monolog rörande galenskapen.” (Författarens kursivering.)

Ja, det var bara det jag ville säga i dag.
Publicerad 03.10.2012 kl. 17:38

Årets bok?

Jag ska skriva en kort text om ”årets bok” för Bokextra. Hur i hela världen ska man kunna titulera en bok så? En utmaning. Believe it or not, men jag har aldrig tidigare varit tvungen att lyfta fram en bok på det här sättet.
Publicerad 29.09.2012 kl. 15:25

Tappade tänder

Den här veckan är barnen hos sin mor. Jag talade med min dotter i telefon, hon var lycklig och sa: ”Min tand! Min andra tand! Den har lossnat.” Senare fick jag ett foto av barnens mamma där dottern grinar stort med en stor glugg i nedre tandraden.

Publicerad 24.09.2012 kl. 20:42

Duger

Heltidsstudier är faktiskt just det, heltid. Massor att göra, läsa, undersöka, jämföra, förbereda sig inför. Just nu känns det faktiskt bara roligt, min examen syns äntligen där vid horisonten. Pappret med stämpeln på. Det papper som ska säga om mig: ja, han duger till något. Som om vi inte redan visste.
Publicerad 24.09.2012 kl. 14:37

”Den bästa definitionen på hem är bibliotek”
—Elias Canetti

Mathias här, hej.

Följ mig på Twitter här


Ensamstående tvåbarnspappa
& litteraturvetare
 
& musicloving son of a bitch

Författare till boken Kopparbergsvägen 20 som kommer att publiceras av Schildts & Söderströms.


Du kan läsa mina bokrecensioner här (Hbl) eller här (Ny Tid). Och så kan du köpa eller låna den här boken som jag medverkar i. Under hösten 2012 utkom boken Vardagshjälte 24/7 som jag också medverkar i.

 

Länklista

 


Senaste kommentarer