DeLillo skriver om skit

En av de författare jag mest inspireras av och beundrar är Don DeLillo. Jag talar om honom varje gång någon frågar mig vilka författare jag brukar läsa, eller över huvudtaget när det blir tal om böcker och den underbara och förbannade aktivitet som kallas skrivande.

DeLillo är en av Nordamerikas mest prominenta författare, en av dessa vars böcker ständigt lyckas fånga samtiden. Han har kallats för en profetisk författare, just på grund av att hans böcker säger spöklikt exakta saker om samtiden eller om de samhälleliga och historiska händelser som utspelar sig efter det att DeLillo redan har skrivit om det. Den här sidan av hans författarskap är spännande, men det som ändå gång på gång fångar mig och får mig att — på riktigt — hålla andan medan jag läser är den fenomenala behandlingen av språket. Allting är så precist, nästan kirurgiskt, dissekerande. DeLillos ord faller precis där de behöver falla. Hans dialog är felfri, både medryckande och poetiskt karg.

Här är ett stycke ur romanen End Zone från 1972. DeLillo skriver om huvudpersonens promenad i en öken:

It was important at that moment to to come upon something that could be defined in one sense only, something not probable or variable, a thing unalterably itself. I ruled out the stone, too rich in enigma. I began counting cadence again. [...] I marched a bit longer. Then I saw something that terrified me. I stood absolutely still, as if motion might impede my understanding of this moment. It was three yards in front of me, excrement, a low mound of it, simple shit, nothing more, yet strange and vile in its wilderness, perhaps the one thing that did not betray its definition. I tried not to look any longer. I held my breath, fearing whatever smell might still be clinging to that spot. I wanted my senses to deny this experience, leaving it for wind and dust. There was the graven art of a curse in that sight. It was overwhelming, a terminal act, nullity in the very word, shit, as of dogs squatting near partly eaten bodies, rot repeating itself; defecation, as of old women in nursing homes fouling their beds; feces, as of specimen, sample, analysis, diagnosis, bleak assessments of disease in the bowels; dung, as of dry straw erupting with microscopic eggs; excrement, as of final matter voided, the chemical stink of self dis-continued; offal, as of butchered animals’ intestines slick with shit and blood; shit everywhere, shit in life cycle, shit as earth as food as shit, wise men sitting impassively in shit, armies retreating in that stench, shit as history, holy men praying to shit, scientists tasting it, volumes to be compiled on color and texture and scent, shit’s infinite treachery, everywhere this whisper of inexistence.

Det handlar om skit, alltså, men det måste vara en av litteraturhistoriens mest fängslande beskrivningar av avföring.
Publicerad 22.09.2012 kl. 16:06

Lit-nerd back on the bench

Ja, just det, jag glömde ju tillägga, på tal om vad som händer i höst: Jag har börjat studera på heltid igen. Whoop! Har inte studerat heltid på eviga tider. Det är roligt, även om det finns varningar för ekonomisk katastrof i min privatekonomi. Men vad gör man inte för det där pappret med stämpeln på.
Publicerad 20.09.2012 kl. 18:16

Shamelesssssss

Jag har visst försummat min blogg ett bra tag nu igen, jaja, ber om ursäkt. Det finns ju så mycket annat—Twitter, hurra!

Helt plötsligt har den här hösten blivit busy. Jag har blivit inbjuden till Bokkalaset i Ekenäs för att vara med i en paneldebatt om ensamståendeskap. Vi kommer väl att tala en hel del om ämnet i sig, men i synnerhet blir det tal om den antologi som utkommer i oktober som jag medverkar i, dvs. boken Vardagshjälte 24/7. Sen ska jag i oktober intervjuas av Pia Ingström angående den antologi jag medverkade i i våras, Det luktar inte. En antologi om pengar och ångest. Och i november är jag med i panelen på Ny Tids höstseminarium på Arbis. Det ska bli najs.

Inte är det bara det här som upptar min tid, nepp, jag ordnar också en massa stuff på Arkadia Bookshop i höst, bl.a. releasefesten för Emma Pembertons prisvinnande roman Kom, och sedan en poesikväll med Helena Österlund och Mikaela Taivassalo, och dessutom en högläsningskväll med 7-8 författare. Väldigt trevligt, allt det här, eller hur?

Slut på skamlös självreklam.

I övrigt njuter jag ofattbart mycket av september månad. Promenerar salig omkring och tittar på lulliga moln och vackra träd och njuter av solen då den visar sig.
Publicerad 20.09.2012 kl. 17:56

Att leva för ett ögonblick, och bli ett blint brus

”Vi är de levande. Vi andas, vidrör varandra, förflyttar tingen, underkastar oss naturlagarna. Vi kläs på, transporteras runt, vi tänker, andas, vi lever för ett ögonblick och kastas sedan ut i ett stigande brus, vi älskar varandra och längtar efter att komma hem eller bort.” Ur Kristian Lundbergs bok Och allt skall vara kärlek.
Publicerad 15.08.2012 kl. 23:54

Bånn Iväär

Vissa kvällar somnar man med musiken spelandes ur högtalarna. I kväll är det Bon Iver som spelar på repeat, och att det är just den här låten (”Minnesota, WI”) som spelar just i natt beror på de fragila och aningen desperata orden ”Never gonna break, never gonna break”. Att försöka att aldrig bli trasig, men att ändå bli det. Därför. God natt.
Publicerad 15.08.2012 kl. 02:53

Listen and weep

Det här är en svinbra låt. Det är ju Kent. Låten heter ”Sjukhus”. Det börjar långsamt, drypande av återhållna känslor. Sedan drar låten i gång på allvar och jag minns igen varför det är just Kent jag kommer att tänka på då jag vill eller behöver lyssna på rockiga ballader som slår hål på all ytlig ytskrapspop.

Sjukhus by Kent on Grooveshark
Publicerad 26.06.2012 kl. 13:17

Ruffino & Verne

Glad midsommar allihopa!

Hoppas in har det soligt och fint och bra och att ni dricker lite gott chianti, föreslagsvis ett glas Ruffino eller två. Själv drar jag till släktens stuga i sköna Savolax. (Dock att jag dessvärre åker iväg utan Ruffino.)

Min midsommarläsning:

Publicerad 21.06.2012 kl. 17:31

Genialt sätt att rädda ett bibliotek

Publicerad 20.06.2012 kl. 12:07

10TAL right on the money

Senaste numret av tidskriften 10TAL har temat ansvar.

Det är ett tjockt nummer fullt av texter som ringar in och diskuterar hurdant ansvar konsten och litteraturen har i vårt samtida Norden. Som ett slags nav för redaktionens arbete kring det här temat finns den norska författaren Gro Dahles frågor kring själva begreppet:

"Ansvar? säger du. Ansvar?
   Vilken sorts ansvar tänker du på egentligen? Varför ska jag vara ansvarig? Vem skulle jag vara ansvarig inför? Varför är det mitt ansvar att vara ansvarig?
   Jag kanske borde känna mer ansvar?"

Chefredaktören Madeleine Grive skriver i förordet bl.a. om den pågående lågkonjunkturen, ekonomiskt sönderfall och Sveriges vapenförsäljning till diktaturer, och frågar sig sedan:

"Ska då 10TAL komma och tala om litteratur och konst? Ja, vi menar att det är just vad vi bör göra. Inom litteraturen och konsten pågår alltid ett uppror mot politiska och ekonomiska makthavare och den ordning som låser våra tankar. [...] Litteraturen, kritiken och berättelserna kan förändra, öppna ögon, trots allt. Detta 'trots' är den enda vägen."

Hon får givetvis mitt bifall, jag blir dessutom frestad att tillägga mina egna ord ur essän "Att skära loss och förflytta":

"Den mest subversiva och nyskapande litteraturen är [...] den som skivskarpt skär loss och förflyttar lite grann av det vi uppfattar som bekant och tryggt."

Grives förord är i sig en orsak att läsa det här numret av tidskriften, men utöver det myllrar 10TAL av essäer och artiklar och dikter och fotografier och så finns där rentav en novell.

Publicerad 15.06.2012 kl. 10:56

Särö om Horisont

Arto Vaahtokari som bloggar för Särö , en supersnygg och bra finsk litteraturtidskrift, har läst och skrivit om det senaste numret av Horisont. I det numret medverkade jag med novellen ”Persona non grata”, och om den skriver Vaahtokari följande:

”Mathias Rosenlund sijoittaa novellinsa ’Persona non grata’ kerrostalolähiöön. Nuorenparin auto varastetaan. Naapuriin muuttanut Reino Rovaniemeltä osoittautuu oudoksi kulkijaksi, ja auto ja naapuri liittyvät merkillisesti toisiinsa. Novelli liikkuu toden ja epätoden rajalla, hyvin hienovaraisesti. Hienoa, että joku kirjoittaa tavallisen nuoren perheenisän näkökulmasta”

Jag känner mig självklart sjukt smickrad. Kiitos, herra Vaahtokari.

Så här ser Särö ut:

Publicerad 13.06.2012 kl. 23:59

”Den bästa definitionen på hem är bibliotek”
—Elias Canetti

Mathias här, hej.

Följ mig på Twitter här


Ensamstående tvåbarnspappa
& litteraturvetare
 
& musicloving son of a bitch

Författare till boken Kopparbergsvägen 20 som kommer att publiceras av Schildts & Söderströms.


Du kan läsa mina bokrecensioner här (Hbl) eller här (Ny Tid). Och så kan du köpa eller låna den här boken som jag medverkar i. Under hösten 2012 utkom boken Vardagshjälte 24/7 som jag också medverkar i.

 

Länklista

 


Senaste kommentarer