Dum, inte lat

Jag har frusit om benen en timme nu. Fönstret där borta i sovrummet (150 cm från mitt ”databord”, dvs. en pytteliten brun funkis-byrå som nätt och jämnt rymmer min MacBook) står öppet och det drar kall luft på mig.

I stället för att stiga upp och stänga fönstret, en handling som skulle ta ca. 5 sekunder i anspråk, har jag nu alltså suttit vid datorn över en timme och bloggat och fejsbookat och twittrat och tumblat, och hela tiden tänkt: Jag behöver inte stiga upp och stänga fönstret just nu eftersom jag ändå ska gå och lägga mig heeelt strax. Jag är inte lat, jag är dum.
Publicerad 05.04.2012 kl. 00:56

Back to my teens #1 - Puff Daddy

Jaha, då kör vi. Back to my teens, alltså. 90-talet. Häng med.

1997. Det var Puff Daddys tidevarv. Det var innan han metamorfade till P Diddy, whatthehell handlade det om egentligen? Efter det gick det bara nedförs, bara business as usual. Innan namnbytet och den egna klädkollektionen och den där monstruösa skapelsen som gick under namnet Bad Boy Records gjorde han bra saker, hiphop som jag fortfarande tycker om. Låtar som ”Can’t Nobody Hold Me Down”, och som låten här nedan, ”I’ll Be Missing You”, cover-tributen till Notorious B.I.G. som blev skjuten till döds.



Jag har lyssnat på mycket hiphop i mina dagar, även om just Puff Daddy hör till dem jag inte har lyssnat så mycket på. Men det är trots allt de två låtar jag nämner här som spelades mest i radion och på MTV under just den period jag som yr och stilförvirrad 16-åring allra intensivast lyssnade på hiphop. Aah, högstadiet. The good old days.

I nästa blogginlägg i serien Back to my teens: rapparen Nas och en av de bästa hiphop-skivorna någonsin: It Was Written.
Publicerad 05.04.2012 kl. 00:15

Några orsaker att älska New York Review of Books Classics











Tyvärr kan jag inte säga att jag äger alla de här böckerna, men jag skulle gärna göra det. Några titlar i serien har jag dock i bokhyllan, bl.a. Millen Brands The Outward Room, J.L. Davis A Meaningful Life, Iris Owens After Claude, Dezsö Kosztolányis Skylark, Stefan Sweigs Chess Story, Andrey Platonovs The Foundation Pit och Vladimir Sorokins The Queue.

Hela NYRB Classics-serien verkar vara sjukt snygg. Dessutom är böckerna tryckta på bra tjocka papper och oftast har de snygg font också. Som böcker ska vara, helt enkelt.

Och hurra, titta här:

Publicerad 22.03.2012 kl. 10:12

Helsingfors #11

Publicerad 07.03.2012 kl. 17:04

Gift för nybörjare

Min goda vän poeten-romanförfattaren-översättaren-kritikern Eiríkur har äntligen blivit utgiven på svenska. Den här boken, hans andra roman, damp ner i min postlucka för några dagar sen:



Jag gillar omslaget skarpt. Snygga färger, trevliga illustrationer. Det är förlaget Rámus som gett ut den fina lilla saken. Ska börja läsa så fort jag hunnit plöja de recensionsböcker som ligger i högen.
Publicerad 03.03.2012 kl. 19:47

Utblick från soffan

Vi spelar brädspel i dag. All. Day. Long. Mest blir det det här spelet:



Just nu spelar de andra det här:



Själv ligger jag i soffan och bloggar. Jag pausar, liksom. Ska strax stiga upp och spela lite till, jag lovar.
Publicerad 25.02.2012 kl. 15:23

Sanningen är den att jag är typiskt svensk

Joakim Thåström. Hela Norden känner till honom ända sedan Ebba Grön, och senare Imperiet. Mig når han bäst som soloartist. När han skriver texter som närmar sig poesin. Här är låten ”Kort biografi med litet testamente”.

kort biografi med litet testamente by Thåström on Grooveshark

Någon har kallat Thåström för ”Sveriges enda rockstjärna”. Men nej. Thåström är ingen rockstjärna, utan en artist, en poet, en röst.


Någon har kallat Thåström för ”Sveriges enda rockstjärna”. Men nej, han är ingen rockstjärna, det vore en för banal beskrivning av den han är. Thåström är en artist, en poet, en röst.
Publicerad 23.02.2012 kl. 20:50

Sportlov på Pärlgränden

Det är sportlov nu. Vi inledde stort i söndags genom att äta en härlig lunch hos min irakiske vän Mostafa. Han hade plockat fram en stor bricka full med allt man kan tänka sig; bröd, salladsgrejer, ris, inlagda grönsaker, olika såser och dressingar. Såna saker. Det var najs. Riktigt gott. Vi satt i en ring på golvet — eftersom han inte har något matbord och alltid serverar sina gäster på vardagsrumsgolvet — och plockade åt oss och skrattade och åt. Mostafa steg emellanåt upp för att ta fotografier ur olika vinklar, noggrann med att alla skulle synas ordentligt på bild.

Efter måltiden hjälptes vi åt att plocka undan från golvet, och så tog han mig om axeln och placerade mig i soffan medan han sprang in i köket och tillagade en förvånansvärt god blandning av kaffe, cappuccinopulver och kakao och, förstås, socker. Så drack vi tillsammans, han en kopp te och jag den där brygden han hade hämtat åt mig. Vi samtalade om allt möjligt; böcker, vädret, hans arbete, mitt arbete, familjesaker. Vi skrattade i samförstånd då vi såg en kvinna på tv som påminde om min ex-fru (som han alltså också känner, och som faktiskt fortfarande bor i huset mitt emot hans).

Sedan var det dags för fastlagsbullarna (semlorna, för er rikssvenska läsare). Vi gick i tur och ordning in i det lilla köket för att knåda några bullar som vi sedan slängde in i ugnen. När bullarna var klara och hade svalnat, placerade vi den där stora brickan på vardagsrumsgolvet och fyllde den med bullar, sylt och grädde. Alla plockade sina egna ingredienser. En ville ha bara sylt, en annan bara grädde. Vi vuxna åt — självklart — våra bullar med både och. Så satt vi där igen, skrattandes och njutandes. Efter bullarna satte vi oss i soffan igen. Mostafa plockade fram några tjocka poesiböcker som hans bekanta hade skrivit, poeter som jag tidigare har träffat på en arabiskspråkig poesigrupp som samlas i Helsingfors ett par gånger i månaden. Han bad mig översätta titlarna på böckerna (som han själv hade översatt från arabiska till finska) till engelska och svenska.

Mostafa berättade sedan att han håller på att hjälpa en kvinna vars man han fört deras gemensamma barn från Finland tillbaka till sitt hemland. Hon vill ha tillbaka sitt barn, och överväger att gå till polisen. Mostafa har hjälpt henne på olika sätt. Hennes man har hotat med att be sin bror (som tydligen fortfarande bor i Finland) ”ta hand” om hela angelägenheten om hon inte upphör med sina försök att få tillbaka sitt barn. Mostafa bad mig översätta ett brev till myndigheterna från dålig finska till bra engelska. Vi har tidigare pratat om liknande saker. Att Mostafa i egenskap av imam ofta hjälper till i dylika ärenden, att han vill försöka använda sitt inflytande för att göra gott i sin muslimska gemenskap här i Finland. Han är en bra man.

Sedan gick vi ut till pulkabacken. Det är ju sportlov, remember?
Publicerad 21.02.2012 kl. 12:09

Gleypa Okkur

Gleypa Okkur by Olafur Arnalds on Grooveshark

En så vacker komposition. Hela skivan, ...And They Have Escaped the Weight of Darkness, är fantastisk. Lyssna. Artisten heter förstås Ólafur Arnalds.
Publicerad 18.02.2012 kl. 17:33

Det fina stycket på sid 88

Har hållit på med Millen Brands roman The Outward Room (1937) ett bra tag nu. Det är en rätt tunn liten sak på enbart 230 sidor så själva läsningen tar inte så mycket tid, problemet är att den har punkterats av en massa annat som jag måst läsa eller skriva samtidigt.

Boken handlar om Harriet Demuth som vi i början av berättelsen finner på ett mentalsjukhus någonstans på landsbygden utanför New York. Hon flyr, och beger sig till the Big Apple. Inne i stan känner hon sig fri. Fri att göra vad hon vill, gå vart hon vill, tala med vem hon vill. Hon hyr ett rum för en vecka. Där träffar hon Mrs. Helios och dennes son George, två personer som snabbt kommer att bli Harriets ställföreträdande familj i New York. Problemet är, som det alltid är i berättelser från USA under The Great Depression, att det inte finns tillräckligt med pengar. Harriet har inte råd att fortsätta hyra rum hos Mrs. Helios. Hon börjar söka arbete, men hittar inget. Hon blir alltmer desperat. Så träffar hon då till sist John, mannen som ska komma att erbjuda henne härbärge och till sist också kärlek och trygghet.

Brand berättar på ett säreget sätt. Meningarna och ordföljden är originella. Jag gillar den här boken. Det finns ett stycke som ramlar ut från sidan och åker rakt in i min textfil på datorn där jag samlar favoritcitat:

”She lit her light and ate supper. She saw George’s cropped hair and heavy lips. She had talked to him, there had been knowledge of death between them. When she finished eating, she sat again at the window. Lights from other buildings rayed out in the rain; the dark grew complete.”

Det är ett så vackert stycke, och det är perfekt placerat i helheten. Här finns en föreställning om död och mörker, men det finns också ljus, hopp, närhet till andra människor. Jag är väldigt förtjust i Brands sätt att blanda små arbiträra iakttagelser med stora svepande känslotillstånd eller tankar. Döden i ett möte med en vän. Det totala mörkret där vid fönsterbrädet.
Publicerad 18.02.2012 kl. 12:52

”Den bästa definitionen på hem är bibliotek”
—Elias Canetti

Mathias här, hej.

Följ mig på Twitter här


Ensamstående tvåbarnspappa
& litteraturvetare
 
& musicloving son of a bitch

Författare till boken Kopparbergsvägen 20 som kommer att publiceras av Schildts & Söderströms.


Du kan läsa mina bokrecensioner här (Hbl) eller här (Ny Tid). Och så kan du köpa eller låna den här boken som jag medverkar i. Under hösten 2012 utkom boken Vardagshjälte 24/7 som jag också medverkar i.

 

Länklista

 


Senaste kommentarer