Helsingfors #5

Publicerad 23.12.2011 kl. 21:03

Helsingfors #4

Publicerad 23.12.2011 kl. 08:56

Helsingfors #3

Publicerad 21.12.2011 kl. 00:01

Togetherness

Jag läser Aharon Appelfeld. Den här boken, For Every Sin:



Den handlar om en man som lämnar koncentrationslägret när kriget tar slut. Han går. Och går. Rakt fram. Längs vägen ser han andra överlevare från lägren, men han vill inte träffa dem. Han undviker dem. Det är honom förhatligt att byta riktning, att vika från sin spikraka kurs, men hellre gör han det än träffar andra överlevare, andra som delar hans upplevelser, andra som delar den utsatthet och drabbande svaghet som han själv bär med sig och som han avskyr så mycket.

Mannen träffar sedan en kvinna. De möts. De möts verkligen. Han bjuder på kaffe som har själv har hittat i en övergiven vaktstuga. Kaffe. Som de aldrig mer trodde de skulle få smaka. I lägren fanns inget kaffe. Ingen värme. Ingen medmänsklighet. Han lagar kaffet och bjuder:

”The preparations didn’t take more than a few minutes. He placed a cup of coffee in her hands.
  ’Won’t you have any?’ she asked, domestically.
   ’I’ll make some for myself soon. I have more than enough.’
   She drank without stirring it. He sat across from her, leaning over his cup. The primus stove still hissed. ’It’s been years since I’ve drunk a cup of coffee. This is a fine gift. I didn’t even dream of it.’ She drank with moderate sips, the way one used to drink coffee in the afternoon on a balcony.”

Det är en så ömtålig scen, så känsligt beskriven.

Mannen och kvinnan samtalar. Hon undrar om det inte hade varit bättre att gå längs vägen tillsammans med andra från lägren. Han protesterar. Säger:

”A person has to be by himself a little bit. We weren’t born in a flock. Togetherness drives me out of my mind.”

Och det är så fint.
Publicerad 17.12.2011 kl. 14:21

Helsingfors #2

Publicerad 15.12.2011 kl. 23:16

Helsingfors #1



Klicka för större bild, ser ju bättre ut då.
Publicerad 14.12.2011 kl. 19:55

Konsten

Exilpolacken, författaren och skamlösa egocentrikern Witold Gombrowicz, han levererar alltid. Jag blir sällan missnöjd då jag slår upp en sida i hans dagbok. Se bara:

"[...] antagligen har konsten ingen viktigare uppgift än just denna: att uttrycka sig själv. Vi får aldrig förlora den sanningen ur sikte att varje stil och varje bestämd hållning utformas genom eliminering och i grund och botten är utarmning. Vi bör därför alltså aldrig tillåta att någon enskild hållning i alltför hög grad reducerar våra möjligheter och blir en munkavle för oss."

Ur Dagboken del I (1953-1956), s. 338.

Portrait of Witold as a young man:

Publicerad 13.12.2011 kl. 22:03

Valurvar

När vi gick hem från dagis idag såg dottern två valurvar i skogen.

Alltså sådana här:



Vi smög oss tyst och lugnt förbi valurvarna som lunkade fram i skogen (och som såg misstänkt mycket ut som två små vanliga lågstadiebarn), och så fort vi kom utom synhåll sprang vi mot tryggheten i hemmet.
Publicerad 13.12.2011 kl. 17:06

13.12

I morse steg vi upp halv sju. 6.30. Ovanligt tidigt för oss, det brukar räcka med 7.00.

Vi åkte buss till sonens skola, och då vi steg av bussen träffade sonen en klasskompis nere vid backen bredvid skolan. Hela deras klass skulle fara runt till fem andra skolor och dra luciatåg. (Sonen skulle vara tomte i tåget.) De hade bråttom för att hinna byta om innan de skulle iväg. "Vi måste skynda", sa kompisen. "Jåå, vi måst SPRINGA", sa sonen. Och så stack de iväg i mörkret. Jag och dottern fortsatte till dagis. Hon var glad.

Det regnade och det var mörkt. Luciadagen.

När jag satt på bussen till jobbet råkade jag titta upp mot gatubelysnigen just som den släcktes.

Publicerad 13.12.2011 kl. 12:02

Hyvää iltaa



Hisschaktet är trasigt. For real, alltså. Det här händer bara i Myrbacka. Ingen verkar bry sig om att den där tunna fanerskivan kan smulas sönder av vilken unge som helst. Och att hissdörren till schaktet står helt öppen där bakom fanerskivan.

Hyvää iltaa, Vantaa, nyt on joku lapsi taas kuollut traagisessa onnettomuudessa.
Publicerad 12.12.2011 kl. 22:36

”Den bästa definitionen på hem är bibliotek”
—Elias Canetti

Mathias här, hej.

Följ mig på Twitter här


Ensamstående tvåbarnspappa
& litteraturvetare
 
& musicloving son of a bitch

Författare till boken Kopparbergsvägen 20 som kommer att publiceras av Schildts & Söderströms.


Du kan läsa mina bokrecensioner här (Hbl) eller här (Ny Tid). Och så kan du köpa eller låna den här boken som jag medverkar i. Under hösten 2012 utkom boken Vardagshjälte 24/7 som jag också medverkar i.

 

Länklista

 


Senaste kommentarer