Klassresenär in spe

Publicerad 09.02.2013 kl. 10:48

Jag är född och uppvuxen i arbetarklassen, men har i mitt vuxenliv (som präglats av tidigt faderskap och äktenskap och en tyngd som jag inte orkar eller vill beskriva just här just nu) strävat efter en bildning och en akademisk examen. Jag är i kläm mellan två klasser och är varken arbetarklass eller medelklass. Jag har tillägnat mig ett språk och en uppsättning skills som traditionellt sett förknippas mer med medelklassen (och kanske även de högre lagren i samhället) än med arbetarklassen.

Men de där förbannade pengarna! Jag har ingen medelklassinkomst. Jag är dessutom ensamförsörjare. Det är fattigt, och den här fattigdomen—jag har den i ryggraden, i benmärgen, jag känner ibland att eftersom jag är född i den kommer jag ständigt att leva i den. Så kommer det förhoppningsvis inte att gå, men hopplösheten tär på mig. Fattigdomen, som den svenska författaren Susanna Alakoski kallar för ”ett drömlöst tillstånd”, följer mig fortfarande. Jag kämpar på för att snart få min magistersexamen från universitetet. Jag frilansar. Jobbar deltid. Tar hand om mina barn. Skriver en bok som kommer att bli utgiven (hurra). Det känns som om jag gör så mycket, men så gör jag tydligen fel saker. Det jag gör räcker inte. Ekonomiskt sett. Förvärvsarbetet. Nej, jag förvärvar ingenting förutom bildning, förutom en symbolstark högskoleexamen. (Jag fäster en stor personlig betydelse vid min utbildning; den representerar så mycket mycket mer än bara en stämpel på ett papper. Den representerar ett brott mot hopplösheten, och en seger över det drömlösa.)

Begreppet prekariat torde vara rätt för att beskriva min livssituation och ”klass”. Prekariatet är, enligt WikiPedia, ”en grupp i samhället bestående av dem som under längre tid är utanför den etablerade arbetsmarknaden”. Ja, okej, det gäller ju definitivt mig. Det gäller också min ex-fru, ett flertal av mina vänner och rentav medlemmar i min familj.

Det verkar vara en stor samhällsklass det här. Kanske är den full av likadana klassresenärer in spe som jag själv är. Jag strävar uppåt men vet inte vart jag kommer att nå. Kanske faller jag i något skede, kanske kommer jag snart att störta ner för berget för att än en gång påbörja det mödosamma arbetet med att rulla upp stenen igen.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Fint att du tar upp det här med klassmedvetenhet! Det är något som akademiskt utbildade finlandssvenskar allt för sällan tänker på, eftersom de på sätt eller annat är vana vid att alltid klara sig. Och de tar det ofta förgivet.
ponks09.02.13 kl. 12:01
Tack, jo, det är nog viktiga saker att tala om. Tycker att den här diskussionen allt mer är på väg till Finland, vilket är ”gårr bra” som de skulle säga i Kokkola.
10.02.13 11:42

”Den bästa definitionen på hem är bibliotek”
—Elias Canetti

Mathias här, hej.

Följ mig på Twitter här


Ensamstående tvåbarnspappa
& litteraturvetare
 
& musicloving son of a bitch

Författare till boken Kopparbergsvägen 20 som kommer att publiceras av Schildts & Söderströms.


Du kan läsa mina bokrecensioner här (Hbl) eller här (Ny Tid). Och så kan du köpa eller låna den här boken som jag medverkar i. Under hösten 2012 utkom boken Vardagshjälte 24/7 som jag också medverkar i.

 

Länklista

 


Senaste kommentarer