Det där mörka i oss

Publicerad 23.11.2012 kl. 23:05
Smilla-Karin skrev så fint om mörkerrädsla att jag känner mig lite tvungen att replikera.

Karin skriver bl.a. om att mörkret i världen - eller det i mörkret vi är rädda för - egentligen bara är något som mörkret i oss själva får oss att projicera på världen. Ja. Det där mörka i oss. Av någon anledning blir jag påmind om Witold Gombrowicz som i sin fenomenalt intelligenta och egocentriska (!) publicerade dagbok skriver så här:

”Revolutioner, krig, katastrofer—vad betyder detta skum på ytan i jämförelse med tillvarons grundläggande fasa?”

Fasan, är det då detta mörker i oss? Kanske. Kanske inte. Jag vet bara att jag personligen sällan känner mig rädd för just mörker (tvärtom välkomnar jag det oftare än finländaren i gemen), men det som däremot skrämmer mig något förbannat är själva existensens oerhörda instabilitet och otillräcklighet. Varför ska livet för vissa (läs: mig) innebära så mycket reflektioner och tänkande som riktas mot kärnan i det man är? Alltså, nu skriver jag kanske lite osammanhängande, men det jag menar är att jag inte känner mig tillfreds med det som livet har att erbjuda. Det betyder INTE att jag överväger att avsluta mitt liv, utan att jag försöker finna ett sätt att leva och att tänka som får mig att känna mig tillfreds.

I någon längre prosatext jag har skrivit skriver jag bl.a. att ”Denna yta och detta djup, det räcker inte.” Och just så känns det ibland. Att inget i mig eller i världen får mig att känna en grundläggande frid/vila. Möjligen det är just här som mörkret kommer in i bilden? Mörkret blir något som man, paradoxalt nog, klamrar sig fast vid. En säger åt sig själv: här finns något jag inte kan definiera, dvs. något jag inte kan förklara, dvs. något jag inte kan kontrollera. Alltså finns där ett mysterium.

Är det det jag saknar? Ett mysterium?
Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Din existens eller existens överlag? Blev nyfiken. Själv tror jag ju att kanske ingen egentligen kan hitta grundläggande frid innan man slutar existera. Att existera är att vara i rörelse. Vidare tror jag på att vissa har en större tendens för rörlighet och introspektion och där ligger ju hav att djupdyka i. Och de tenderar finna frid även mindre. Hör själv till dem som är lagda åt det hållet och är expert på att våndas och ha ångest, för det är delvis det som följer av reflektion. Och ändå tror jag alltid (måste tro!) att det är värt det. Och det är troligvis just det mystiska och obekanta som gör det så intressant. Detet. Och jag brukar resonera som så: vi kunde ses som dömda att aldrig ha inre frid, för rörelsen liv innebär är aldrig er defintion frid. Om vi en gång för all är i rörelse, varför inte göra det mesta av det och våga känna det? Utforska och fundera, analysera och reflektera. Just mörkret. P.S. Är egentligen inte alls en ovän av novembermörker. Höst är en mer introspektiv tid just genom sitt mörker, en tid att begrunda och bygga bo och vara sig själv nog.
smilla24.11.12 kl. 12:41
Reflektionen, ångesten, osäkerheten, tvivlet, de är tunga gåvor ibland. Men att vara utan? Kan man ens ha bestående visshet? Man kan kanske låta bli att tänka. Eller försöka låta bli. Mörkret kan samtidigt vara befriande kravlöst och tröstlöst tröttande, tycker jag. Man orkar så mycket mer när det är ljust.
JessicaPvE24.11.12 kl. 14:36
Fint skrivet, både av dig och Smilla (ny bekantskap, hej). Känner igen mig i det du skriver om problemet att aldrig hitta den där friden - men, som ni andra också kommenterar, måste (kan) man hitta den? Är det inte också en drivkraft att vara utan, något att omfamna fast det inte alltid är lätt? Ett faktum är nog att man måste sluta tänka isåfall. På min första yogakurs märkte jag i slutet av det två timmar långa passet, när vi bara satt stilla, att det för första gången någonsin var tyst i mitt huvud. Total frid. Det hade kanske mer med stress än reflektioner att göra och var förstås ett övergående tillstånd. Men det var så skönt att det fick mig att gråta. Inget tillstånd jag vill vara i jämt, dock. Läser just nu Karin Johannissons "Melankoliska rum", ni har säkert läst den för länge sedan men den är mycket intressant angående det inre mörkret. Och Freud var väl också den som definierade melankoli som en känsla av att ha förlorat något, men inte veta vad det är?
Sofie30.11.12 kl. 16:11
Vackert skrivet. (Detta tror jag är en lycklig konsekvens av ett mörker, att det kan försöka hitta sin form, i konstens balansakt mellan abstraktion och materia, där kan uppstå en typ av sanning, alltså en estetisk sanning, ett slags ur de själsliga loddjupens outforskade rymder uppstigen skönhet, märklig i sin klarhet. Och jag tror det är den tröst man kan hitta, i denna tillfälliga och förbihastande upplevelse av skönhet. Språket öppnar ett fönster mot livets natt. Bra konst skapar korsdrag, griper tag, fäller omkull, liksom ställer till det. Tycker jag. Tror jag. I alla fall just nu.) Vem var det som skrev "Hellre en olycklig Sokrates..." kanske var det Bishop, någon britt var det i alla fall. Tror jag. Filosof var han i alla fall, onekligen. "...än en lycklig gris." Apropå detta med att livet kanske inte går ut på att hitta lycka, hitta frid, utan helt enkelt att leva. Och livet är en kamp, mer för vissa än för andra, men nog för alla på sätt eller annat, och alla skymtar vi döden på avstånd. Döden håller sin hand på min panna. I Österbotten säger man ofta lakoniskt att "viil, he får du jäär i graaven [vila får du i graven]" Kanske är denna dödens hand en öm hand, en mild hand. Sen tror jag att man måste lära sig att vila, hitta andningshål, mellanrum, att slappna av i de allt för ofta krampande existentiell undran-musklerna, ta sig ett glas vin, prata, leka, sjunga, älska. Att verkligen låta kroppen och orden och tanken falla - glimtvis - i njutning. Kanske talar jag nu om en typ av profan helighet - alltså att lära sig att avskilja (helga) vila-och-fest från vardagens alltid malande bekymmer. Och ännu vad det gäller mysterium och tro skrev Dag Hammarskjöld (citerar kanske fel nu, försöker mig på detta utantill, lade det på minnet för många år sen): "Gud dör icke den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det undrets glans ständigt återskänkt från källor bortom allt förnuft." Ser fram emot din bok Mathias, hoppas att livet inte är för mycket av en kamp. Det finns vägar - och, you're not alone! Bästa hälsningar, Victor
Nylund07.04.13 kl. 20:44

”Den bästa definitionen på hem är bibliotek”
—Elias Canetti

Mathias här, hej.

Följ mig på Twitter här


Ensamstående tvåbarnspappa
& litteraturvetare
 
& musicloving son of a bitch

Författare till boken Kopparbergsvägen 20 som kommer att publiceras av Schildts & Söderströms.


Du kan läsa mina bokrecensioner här (Hbl) eller här (Ny Tid). Och så kan du köpa eller låna den här boken som jag medverkar i. Under hösten 2012 utkom boken Vardagshjälte 24/7 som jag också medverkar i.

 

Länklista

 


Senaste kommentarer