Om lera och skor

Publicerad 07.11.2012 kl. 12:16
”Allt började egentligen med leran. För övrigt måste jag säga att också i det avseendet var mina tidigare föreställningar otillräckliga. Naturligtvis hade jag sett, rentav gått i lera hemma också - men jag hade ingen aning om att leran ibland kan bli vårt huvudsakliga bekymmer, vårt livs skådeplats. Vad det innebär att sjunka till hälsenan i den och sedan genom att spänna alla krafter med ett enda klafsande ryck befria foten, bara för att sänka ner den igen tjugo trettio centimeter längre fram: allt detta var jag inte förberedd på, och hade jag varit det hade det inte hjälpt. Nu visade det sig att klacken på träskorna så småningom gick av. Då får man gå på en tjock sula som vid en viss punkt där bak blir tunnare och höjer sig i gondolform, och på denna runda sula gungar man fram, lite grann som en sådan där vippdocka. Dessutom uppstår det på den plats där klacken har suttit, mellan bakkappan och sulan som är mycket tunn just här, en springa som blir större för varje dag och där kall lera och med den småsten och allt möjligt vasst grus obehindrat kan tränga in. Under tiden har bakkappan för länge sedan skavt upp hälen och frätt otaliga sår i det mjuka köttet under den. Dessa sår vätskar - som sår brukar - och vätskan är klibbig: på så sätt kan man efter ett tag inte på något vis befria sig från skorna, de blir oavtagbara; de klibbade och så att säga växte fast, nästan som en ny kroppsdel, vid mina fötter.”

Det är Imre Kertész som skriver det här i boken Mannen utan öde. Det är fruktansvärt. Stilen i den här boken är så lakonisk och så-nästan-nihilistisk att det mest upprörande inte är det spektrum av moraliska dilemman som en skildring av koncentrationslägren kan ge upphov till, utan de horribelt pragmatiska aspekterna av att leva inträngt i fångenskap. Moralen kommenteras inte alls. Etik, forget it. Det som är av betydelse är skor och matransoner och skedar som i ena änden kan hamras så att den kan användas som kniv.
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Väldigt fin läsning i dagens hbl. Du är en fantastisk förebild för barn och unga. Kram på dej du fina!
minna lindeb11.11.12 kl. 10:16
precis detta stycke fastnade i mig då jag läste mannen utan öde, och jag tänker fortfarande ibland på det femton år senare. otrolig beskrivning av det vi aldrig kan föreställa oss.
monica19.11.12 kl. 10:21

”Den bästa definitionen på hem är bibliotek”
—Elias Canetti

Mathias här, hej.

Följ mig på Twitter här


Ensamstående tvåbarnspappa
& litteraturvetare
 
& musicloving son of a bitch

Författare till boken Kopparbergsvägen 20 som kommer att publiceras av Schildts & Söderströms.


Du kan läsa mina bokrecensioner här (Hbl) eller här (Ny Tid). Och så kan du köpa eller låna den här boken som jag medverkar i. Under hösten 2012 utkom boken Vardagshjälte 24/7 som jag också medverkar i.

 

Länklista

 


Senaste kommentarer